One step at the time!

D drog med mig ut i löparspåret imorse. Det slutade med totalt 4 km jogging, 10 st 15/15 och 5 st 30/30.
Tänkvärd bild :)

Ett erkännande vid jordens undergång

Något av det värsta jag vet är löpning. Jag vet att det låter överdrivet, men jag tycker verkligen att det är pest och pina att snöra på mig joggingskorna och springa. Komiskt nog, och kanske inte helt oväntat, så är det just det jag behöver göra mer av för att bli bättre på fotbollsplanen. Vad är det då som är så tråkigt? Saker är oftast roligare om man är bra på det. Samma sak gäller här. Jag är inte bra på att springa – därför blir det också tråkigt. Jag har alltid varit lite rädd för utmaningar, rädd för att göra bort mig och inte vara bäst på allt. Det har i sin tur inneburit att jag gärna undvikit sådant jag är dålig på. Prestationsångest kallas det. Det var friidrotten och multiplikationstesterna i skolan. Det är löpning när det gäller fotboll. 

Min teori är att om jag blir bra på att springa, så kommer förmodligen inte tycka att det är lika tråkigt längre. Och hur blir man bra på något? Jo man tränar på det. Så hur jag än vänder och vrider på det, så kan jag inte undvika det faktum att jag behöver springa för att bli bättre på det jag redan är relativt bra på – fotboll. Jag måste kliva över tröskeln, från min trygga punkt, till utmaningen, för att utvecklas och bli bättre i det jag älskar.

En rädsla för att vara dålig, att inte räcka till. Vi har alla våra styrkor och svagheter. Vi måste utmana oss själva för att ta ett kliv i rätt riktning, oavsett om det gäller sport, yrke eller något personligt. Vi måste våga kliva över tröskeln. Vi måste tro på oss själva.

 

I’ll see you again – Great Britain!

England… Smakar lite på ordet… Ja, visst skulle det vara ett bra land att bo i.

Har under de tre senaste dagarna blivit lite smått överväldigad av alla trevliga människor. Blir de aldrig trötta på att be om ursäkt för sig själva? Kände mig som en idiot när jag trängde mig förbi i folkmassorna och fick dem att be om ursäkt, fast det var jag som sprang över människor som ett ånglok för att slippa trängas på gatorna. 

Allt folk… Ja det är väl det då som skulle tala emot att bosätta sig i Manchester där vi bodde, som talar emot att bosätta sig i vilken storstad som helst. Jag hatar att behöva trängas, att behöva stå i kö och att inte kunna ta sig från punkt A till punkt B utan att fastna i trafiken.

I Liverpool var det lite lugnare. Det går såklart inte att jämföra med lilla Kristianstad, men det kändes ändå mysigare, lite gemytligare på något sätt. D och jag var helt överens, för ovanlighetens skull, om att vi ska bo i Liverpool nästa gång vi åker tillbaka.

Vi kom till Manchester i torsdagskväll och hann egentligen bara checka in och äta innan vi somnade. På restaurangen (kebabhaket…) blev vi tipsade att åka ut till The trafford centre för shopping. Morgonen efter tog vi buss X50 ut mot shoppinggallerian. Vi blev inte besvikna! Vilket ställe. Emporia, släng dig i väggen! Efter att ha spenderat förmiddagen på The trafford centre, åkte vi tillbaka till hotellet för att slänga in shoppingkassarna och bege oss till nästa galleria – Arndale. Lite modernare, mycket flashigare, men inte lika mysigt. 

Efter vår shoppingrunda på Arndale bestämde vi oss för att leta upp ett ställe att äta på. Vi gick gatan ner mot hotellet (ca 20 min gångväg) i ösregn för att ta oss in på första bästa restaurang. Efter att ha gått förbi ställe efter ställe som var kombinerad pub & restaurang var vi tillbaka vid hotellet. Genomblöta och trötta. Vi hade två alternativ – gå in på kebabhaket vi käkade på kvällen innan eller leta lite till. Som tur var hittade vi en italiensk restaurang ganska snabbt! Och för att förklara hur mycket det regnade, så kan jag tala om att våra jackor knappt hade torkat till dagen efter…

Hela lördagen spenderades i Liverpool. Vi hade fått tips om en ny utegalleria som heter Liverpool One. Efter att ha följt skyltarna från Liverpool Lime Station stod vi på ett torg och såg oss omkring. Vi såg tittade och frågade oss själva: var fasen är den där utegallerian? Två tjejer gav oss svaret att de hade undrat samma sak, men blivit meddelade att det var detta torget och gatorna omkring som var Liverpool One. Meeeen så fel de hade… Tyvärr märkte vi inte detta förrän efter matchen. Vi irrade rundor längs gatorna och letade efter Chaopraya, en thairestaurang som skulle ha riktigt bra mat (vilket vi också fick uppleva senare, på kvällen). 

Vi gav upp letandet, irriterade och trötta, och åt på Mc Donalds istället… Därefter tog vi taxi till Anfield för match mellan Liverpool och Aston Villa. Jag hade köpt biljetter på The Cop, Liverpools hemmasektion, trodde jag… Men på våra biljetter stod det ”Premier Club” och vi blev hänvisade till någon VIP-ingång. Förvirrade traskade vi in genom glasdörrarna och upp till loungerna där det serverades gratis mat och dryck innan matchen, kaffe i paus och snacks efter slutsignal. Synd att vi inte visste det innan, då hade vi sluppit jaga rundor på stan efter någonstans att äta! 

Det var en häftig upplevelse men det fanns tyvärr mycket mer att önska av matchen. Den där omtalade stämningen på Anfield infann sig aldrig riktigt, även om det var rätt mäktigt att höra fansen sjunga innan matchstart. 

På återseende – England!

Matchbiljetten

Uppvärmning. Fotot taget från våra platser.

 

 

 

 

 

 

God mat när vi äntligen hittade en restaurang!

Starbucks! Tyvärr lite överskattat.

Till er – Fina Vittsjötjejer!

Då var beslutet taget. Ett beslut som innebär att livet förändras på många sätt till nästa år. Min vardag vänds på sätt och vis upp och ner.

Jag kommer inte längre behöva åka i svarta faran som är apvarm på sommaren, svinkall på vintern och knakar på både det ena och det andra stället. Jag kommer inte längre behöva trängas i hörnan av omklädningsrummet med Soffan, Andy och Kirsty, bland deras svettiga kläder. jag kommer inte behöva störa mig på Soffans förmåga att alltid ”råka” ta en av mina krokar också, eller behöva utsättas för practical jokes som mina före detta lagkamrater med glädje utsatt mig för under året. Jag slipper sitta på bussen på väg till match med en godistjuv bakom mig, som för övrigt menar att det är för min egen skull som hon plockar åt sig av mina godsaker. Jag slipper börja i mitten varje gång vi kör kvadraten på uppvärmningen för att regeln säger ”yngst i mitten”. Jag behöver inte heller få shortsen nerdragna vid uppvärmningen sista träningen innan match, eller för den delen bli beskylld för att ha dragit ner någon annans shorts.

Ser ni? Bara massor av saker som jag med glädje slipper nästa år. Eller….?

Åh nej! Jag kommer sakna allt. Svarta faran har ändå rullat i vått och torrt hela året. Nåja, nästan iaf… Och i omklädningsrummet valde jag plats med omsorg! Jag delar gärna med mig av mitt godis till Charlie som ger tusen gånger tillbaka genom att bara finnas där för mig, alltid. Och det finns en liten charm med att få börja i mitten som yngst, det måste ju ändå betyda att jag inte är så gammal som jag ibland känner mig. Att jag blir beskylld för diverse bus och tilltag kommer jag nog aldrig komma undan, fast att jag allt som oftast är oskyldig…….

I två år har Vittsjö IP varit mitt andra hem och Vittsjö GIK en andra familj. Vi har delat både medgång och motgång med två fantastiska höjdpunkter i seriesegern 2011 och en sjätteplats som nykomlingar i allsvenskan 2012.

Jag älskar er, och det är med ett jäkligt stort vemod som jag nu hoppar av tåget som rullar vidare mot nya utmaningar.

Utmaningar ja… Det är något jag står inför. Det blir ett nytt lag, med nya lagkamrater och nya utmaningar att ta sig an. Jag ser fram emot det samtidigt som jag med stolthet och glädje ser tillbaka på de senaste två åren med er, fina Vittsjötjejer!